Solundret i Fatima sågs av 70 000 människor

Våren 1917 berättade tre herdebarn från Aljustrel, nära Fatima att de sett en ängel. I början av maj samma år såg de sedan en kvinna. Hon kallade sig vår fru av rosenkransen. Barnen berättade om en profetia de fått av henne som handlade om att bön skulle leda till ett slut på det stora kriget (första världskriget), och att hon den 13 oktober samma år skulle utföra ett mirakel “så att alla kan tro.” Tidningar skrev om händelserna och många pilgrimer började besöka området. Barnens vittnesmål  fick intensiv kritik från både lokala sekulära och religiösa myndigheter. En provisorisk administratör tog barnen i förvar och hotade att koka dem i olja om de inte tog tillbaka vad de berättat om den dam de påstod sig ha sett. Barnen vägrade ta tillbaka något.

"Då plötsligt hördes ett skrik, och ett rop av ångest kom från alla människor. Solen, som virvlade vilt, verkade lossna från himlen."

De tre herdebarnen, Lucia, Francisco och Jacinta, till vilka Vår Fru visade sig i Fatima, Portugal, med viktiga budskap för världen.

Solundret inträffade den 13 oktober 1917 och sågs av en stor folkmassa som hade samlats i Fátima, Portugal, som svar på en profetia som förmedlades av tre herdebarn, Lúcia Santos och Francisco och Jacinta Marto. Jungfru Maria hade sagt att det skulle ske ett stort mirakel den dagen.

Artikel från tidningen Ilustração Portuguesa, oktober 1917, där solfenomenet rapporteras. Enligt tre bondebarn var detta den sista av flera uppenbarelser och mirakler av Jungfru Maria.

Ett ögonvittne berättar

Ett ögonvittnesskildring av Dr. José Maria de Almeida Garrett, professor vid vetenskapsfakulteten i Coimbra, Portugal:

”Det måste ha varit klockan 13.30 när det uppstod en rökkolonn på den plats där barnen befann sig , tunn, fin och blåaktig, som sträckte sig cirka två meter över deras huvuden och tunnades ut på den höjden. Detta fenomen, synligt för blotta ögat, varade i några sekunder. Röken försvann plötsligt, och efter en tid uppstod det igen en andra gång, sedan en tredje gång.

Regnet upphör
Himlen, som varit mulen hela dagen, blev plötsligt klar, regnet upphörde och  solen började lysa över det landskap som på vintermorgonen hade varit så dystert. Jag tittade på platsen för uppenbarelserna med lugn förväntan på att något skulle hända, men senare med allt mindre förväntan, då det nu gått så lång tid utan att något hänt. Solen, som strax innan hade brutit igenom det tjocka molnlagret sken nu klart och intensivt.

Solundret
Plötsligt hördes ropet av tusentals röster och jag såg hela folkmassan skingras framför mig, och alla vände sig mot solen. Jag vände mig också och jag kunde se rakt in i solen, som en mycket tydlig skiva, med sin skarpa kant, som glimmade utan att det skadade ögonen. Det ska inte förväxlas med att se solen genom dimma (det fanns ingen dimma), för den syntes varken dolt eller svagt. Solen hade sitt vanliga ljus och sin värme, och den syntes tydligt på himlen med en skarp kant, som ett stort spelbord. Det mest förvånande var att man kunde stirra på solskivan under så lång tid, utan att skada ögonen eller näthinnan. Solskivan rörde sig, den hade en svindlande rörelse, inte som en stjärnas glimmande, utan den snurrade runt sig själv i en virvel.

Färgförändringar
Under solfenomenet, som jag just beskrivit, skedde också färgförändringar i atmosfären. När jag tittade på solen märkte jag att allt blev mörkt. Jag tittade först på de närmaste föremålen och såg sedan längre bort mot horisonten. Jag såg att allt hade antagit en ametistfärg (lila). Föremål runt mig, himlen och atmosfären, hade samma färg. Allting, både nära och långt bort hade förändrats och fått färgen som ett gulfärgat damasttyg. Människor såg ut som om de led av gulsot och jag minns en lustig känsla av att se dem se så fula och oattraktiva ut. Min egen hand hade samma färg.

Skräcken
Då plötsligt hördes ett skrik, och ett rop av ångest kom från alla människor. Solen, som virvlade vilt, verkade nu lossna från himlen och nu blodröd avancerade den hotfullt mot jorden som om den skulle krossa oss med sin enorma och värme och tyngd. Upplevelsen under dessa ögonblick var verkligen hemsk.

Mina iaktagelser
Alla de fenomen jag beskrivit observerade jag i ett lugnt och fridfullt sinnestillstånd utan någon känslomässig förvirring. Det är upp till andra att tolka och förklara dem. Slutligen måste jag förklara att jag aldrig, före eller efter den 13 oktober [1917], har observerat liknande atmosfärs eller solfenomen.”

Professor Almeida Garretts fullständiga redogörelse finns i Novos Documentos de Fatima (Loyola-utgåvor, San Paulo, 1984)